Linsgaller på ek

På undersidan av ekblad vid stugan i Skånes Värsjö hittade jag dessa vackra linsgaller orsakade av en gallstekel Neuroteros querqusbaccarum. Den ska enligt Coulianos bok om galler vara vanlig i södra Sverige från Skåne till Uppland.

Partenogenes

I varje sådan hårig gall lever en larv av en gallstekel. Alla är honor. Gallerna lossnar på hösten och liknar då små frön som kan ätas upp av fåglar. Larverna lever kvar i gallerna och förpuppas och kläcks på våren i april till maj. Honorna som kläcks lägger då ägg på ekblad och en helt annan typ av galler bildas, druv- eller vinbärslika galler, och ur dessa kläcks både han- och honsteklar (en könlig generation. Då dessa ser olika ut i jämförelse med vårgenerationens honor så trodde man först att det var olika arter. Någon vid namn Adler i Holstein började år 1875 undersöka hur det förhöll sig med dessa linsgaller och de steklar som kom ur dem, och när han insåg att det var samma art så undersökte han alla nordtyska ekgallsteklar och kom fram till att det man tidigare trodde var 38 olika arter endast var 19. Läs mer om detta här

Storbofallet

Idag var jag till Storbofallet. Sist jag var där var 2006 med Zdenek Palice. Dagens tur gav både positiva och negativa överraskningar.

Vi börjar med det positiva, nämligen att jag hittade Plectocarpon scrobiculatae. Det är en parasit på skrovellav som bara är funnen i Värmland tidigare. Där är den funnen på Erioderma-lokalen (dvs lokalen för den nu utdöda värmlandslaven). Men om sanningen ska fram så har jag nog funnit Plectocarpon scrobiculatae även vid Tännforsen...

Precis som Plectocarpon lichenum verkar Plectocarpon scrobiculatae vara sydlig och mycket fuktighetskrävande. Båda arterna växte på en lutande, troligtvis ganska gammal sälg ganska nära utsiktsplatsen. Det känns dock alltid lite konstigt att hitta saker vid Storbofallet, lite som att hälsa på en gammal gubbe vid sitt lilla torp, när han dör kommer ingen någonsin flytta dit igen, marken kommer att växa igen.

En art som man nästan kan säga ha försvunnit från Storbofallet (förutom hårig skrovellav) är västlig gytterlav Pannaria rubiginosa. För tre år sedan hittade vi en fortfarande frisk bål på en död rönn som då var nyligen friställd på ett hygge, nu hade hygget plöjts och rönnen gick knappt att återfinna. Det finns dock ett 10-tal bålar på en gran, men precis som 2006 ser alla bålar mer eller mindre döda ut.

Mörk rödprick Arthonia incarnata

Vid Stensjön Lomtjärns naturreservat i norra Hälsingland hittade jag även mörk rödprick Arthonia incarnata hotkategori VU. Den växte på ett par gamla sälgar vid ett sumpparti i den gamla barrskogen.

Sälgen med mörk rödprick. Under de senaste året har jag nästan bara funnit mörk rödprick på bark vid basen på undersidan av svagt lutande sälgar. Det vill säga på en överluta vid basen. Om det är en tillfällighet eller om det är typiskt vet jag inte. Mörk rödprick är ju annars kanske

lika vanlig på granar (gärna bördiga fuktiga miljöer med gammal granskog), men då blir den ju väldigt svårupptäckt genom att granbarken är så lik apothecierna i färgen.

Klicka på bilderna för att se en större bild.

Närbild på mörk rödprick Arthonia incarnata. Till skillnad från rostfläck Arthonia vinosa har aldrig mörk rödprick svarta apothecier, utan de är tydligt rödbruna.

Stensjön Lomtjärns naturreservat

Den 1 juni besökte jag Stensjön Lomtjärns naturreservat i norra Hälsingland.

I en gammal grandominerad skog i en nordsluttning var det gott om grova aspar.

På de gamla grovbarkiga asparna växte flera arter som gynnas av fuktigt mikroklimat, t ex västlig njurlav Nephroma laevigatum, dvärggytterlav Arctomia delicatula, Plectocarpon lichenum och frilevande Trentepohlia aurea.


Plectocarpon lichenum parasit på lunglav Lobaria pulmonaria på en asp

Aspbark har av någon anledning bättre förmåga att behålla fukt än t ex sälgbark. Varför är det så? Någon som vet...


Trentepohlia aurea? på nordsidan av en grov asp



Området har brunnit många gånger, titta bara vad många brandljud det är på den här talltorrakan.